Det sitter klibbiga saker i min själs innersta

Tankar känslor gör sig påminda om ens egen utsatthet i samhället

Vi är bara någon i ett vimmel av människor

En i den gråa massan

Jag känner ibland min oförmåga att göra saker så som jag bör

Stå emot impulser sluta att tröstäta när jag är ledsen det gräver ju ännu mera hål i min tunna plånbok

Ångesten vill riva mig slita mig med sin alldelses egna smärta

Var det inte mera än såhär?

När blir jag nöjd med det jag har då ?

Man borde kanske vara lite mera tacksam över det man har istället?

Men ångesten sätter sig mellan mina leder och i mitt bröstben 

Den sitter i min kropp och påverkar min andning

Den ångesten är det jävligaste jag vet ibland

 Det enda jag vill då är att fly från den somna in vaggas bort i en drömlös värld där inget känns så övermäktigt som det gör i min verklighet ibland

Ångest och ilska det tror fan det men det är vad jag är full av ibland 

Kan man inte omvandla detta till nått annat istället ?

Jag vill känna mig glad och mjuk och skön i kroppen alldeles avlappnad och bara tänka glada saker känna ljuset stråla igenom mig och ge mig livsenergi 

För jag vill faktiskt ändå 

Leva