Sanningen bildar ett mönster
till förväxling likt lögnens
hopfogad av samma bitar

Hur definierar man sanning
Finns det en annan sanning
än den vi tror oss leva efter?

Den enkla
den rena
och den rena rama

Sanningen är diktatoriskt påträngande
med sitt behov att övertyga om sin uppriktighet
Den står i hemligt förbund med lögnen

Sanningen är en plats utan plats
Återger mig både som jag
och en annan

Sanningen som finns idag kan vara lögn i morgon
Den behöver bara byta ägare några gånger
för att bli en lögn

Är det viktigare att sträva efter ärlighet
än efter sanning?
Eller är ärlighet och sanning samma sak?

Vill vi ha sanningen
hela sanningen
eller ingenting annat än sanningen?

Det är lättare att tro på en lögn som man hört tusen gånger
än på en sanning
som man hört för första gången

Varför ljuga
när det finns så många sätt
att säga sanningen på?

Behöver vi lögnerna för att överleva verkligheten?
I sista hand beror det bara på lögnens sanningshalt
ingen har monopol på sanningen!

Är det tillåtet att ljuga om ens lögner skapar glädje?
Är det tillåtet att tiga med sanningen
om den skapar sorg och förtvivlan?

Är detta lögn eller finns det något spår av sanning?
Om jag säger sanningen säger folk: "Det måste vara lögn."
Om jag ljuger säger de: "Är det sant?"

Visst är det konstigt:
Folk anser märkligt nog att de talar sanning
bara för att de inte ljuger