Det fanns en glöd. En gnista. Som sög från det förbjudna. Som lockade på grund av sin omöjlighet. Den söta smaken av frukten som inte får smakas. Det var så de såg varandra för första gången. De tog ett var sitt steg tillbaka. Betraktade, mätte varandra. Som två motpoler närmade de sig obönhörligen, utan att vika med blicken. Hans blå intensiva stirrade på henne, avvaktande, inväntande. Hon läste hans ögon. Vem skulle ta första steget. Vem skulle först blotta sin hals. Som om de alltid vetat var de nära nu, men oceaner ifrån. Farligt nära att stöta ifrån varandra av den väldiga energin som låg som en blå sprakande låga i ett täcke kring dem. Han frågade något, hon svarade. Det var inte vad de sa som spelade roll. Det var att de sa något. De var inte ensamma, men var i en dimension som bara de hade tillträde till. Personer runtomkring betydde ingenting. Inte nu. Inte i den här stunden. Ändå var de smärtsamt medvetna om vad de ville ha men inte kunde få. Hon började spinna, medvetet eller omedvetet, det nät hon skulle behöva. För att få sitt byte, för att få sätta tänderna i det. Han såg vad som hände, men kunde inte värja sig, eller ville inte. Hon frågade, han svarade. Om någon försökte tränga emellan fick han en stöt i en annan riktning. Ingenting kunde slita dem från varandra där och då. Han tittade henne djupt i ögonen och nästlade sig mer och mer in i hennes nät. Varje rörelse lika beräknad som hennes trådar. Magnetfältet som omslöt dem växte starkare, var outplånligt. Men de visste att strömmen skulle sina. De visste var det skulle ta slut. Att det aldrig skulle hända. Ändå kunde hennes rödmålade läppar inte missa känslan av hans, utan att de ens mött varandra. Varje andetag de delade med varandra tvingade dem närmre, trots att de inte flyttat sig en millimeter. Han kunde känna tyngden av hennes bröst och utan att röra ett finger, fortsätta smeka hennes kropp. Nå hennes innersta. Hennes händer hade för länge sedan slitit upp hans skjorta och trasslat in sig i hans hår medan de låg fast förankrade och orörliga i knäet. Han hade då redan tagit ett stadigt grepp om hennes midja tryckt henne mot sig. Hon hade stött bort honom samtidigt som hon rivit loss hans skärp och skurit en djup reva tvärsöver hans bröst. Där stannade de och pustade ut. Varenda rörelse fanns där utan att ha ägt rum. De fortsatte att iaktta, spända på nästa steg. Hungern som växte i henne ville sluka och hon gjorde det. Han var fast i hennes nät och det var smärta i hennes blick när hon hastigt fällde ner honom mot marken slöt sina läppar mot hans. Det fanns inte luft kvar. Hon sjönk ner över honom, kraften från ingenstans grep tag i henne som en våldsam orkan. Hon vibrerade, blev självlysande. Hennes fingrar grävde djupa garvar i hans axlar. Han skälvde under henne i en utdragen spasm och glansen från deras febriga ögon gick inte att dölja längre. Det var då hon gled bort med blicken, av honom. Och han vek undan. Det som aldrig hade hänt, hade hänt. Hon mumlade om Askungen, samlade ihop sina silkestrådar, vände sig om och gick. Hans ögon fortsatte att brännmärka henne.