Den här tågresan börjar nu 12 02
söndagen den 18:e januari
Där utanför
snö längs rälsen
Här innanför
hon som inte vet
vem det är hon klätt sig i
Där utanför
vinterkyla/ isande vindar

Kupén tom
på allt utom hon
på allt
(det är tomt på allt)
hon ser sig inte ens reflekteras
i fönsterrutan
Ser bara blanka havet
(Stråvallabukten)
passera
utanför

Det är det här landskapet
som hon passerar
Som passerar genom henne
Dessa skenor
som skär in
i huden
Huden som varit hon en lång tid
(med endast porer som sprickor)

Hon iklär sig den här
huden
Hon bär den som kläder
Som att iklä sig
halvdyra danska designerkläder
för att synas
lite tydligare
i konturerna

Men den här huden bleknar bort nu
tappar de starka konturerna
flyter ut
De här kläderna är urtvättade nu
De raderas
reflekteras
inte längre
ens i kupéfönstret

Hon bär inte upp den längre
Hon sjunker ihop/ töms på luft/
på innehåll/ på yta
Hon döljer sig i tågsätet
Ögonen precis ovanför
fönsterkarmen
Ögonen tittar ut
över landskapet/ rör sig sakta/ betraktar
Det är så vackert där ute
att allting rasar
Allting rasar

Jag säger att jag rasar nu.
Jag säger att jag rasar nu.
Jag säger att jag rasar nu.

Jag tänjer den här huden
tills den brister
och sen har jag den inte längre
Jag blundar och jag säger
att jag rasar nu

Tåget ankommer stationen
12 57 prick
Hon stiger av
Går långsamt hem längs Laholmsvägen
Januari
Det är snålblåst

Hon har rasat nu
Hon plockar upp sig själv
Hon går vidare.