Gryning, däcken trycker sina läppar mot den gamla stigen. En kraftig sväng åt höger och fartvokalerna får punktering. Jag kliver ur och ser Lärkesholmssjöns mörka silhuett. Marken har inte svalnat sen i går, som om solen nyss varit här.

Droppar av dagg på spindelnät kittlas retfullt. Uppifrån krönet ser jag ut över gläntan. Den taggiga törnrosahäcken ger ett nästan ogästvänligt intryck, men lukten är gudomlig när solen höjer sig ur sin vagga av morgondis.

Backen ner mot sjön ger mig alltid en ilning i magen. Där glöder naturen med dubbla konsonanter. Gräset känns fuktigt mot mina ben. jag småspringer sista biten. Snubblar på ett kommatecken och faller ner i en skrattgrop.

Det blåser en lätt bris, vinden leker kurragömma med metaforerna under min kjol, smeker mjuk versfötterna i morgondimman. Löser upp mig på sin tunga, tränger in i varje springa. Tar mig till mitt epicentrum.

Vinden vänder blad i min dagbok, bläddrar för öppet fönster. Tiden är svindlande, klyver mig i väntan. Plötsligt står han där i skogsbrynet. Jag tecknar med spegelblank glädje beröringspunkterna på vitt papper, kungen i brunt med kronan på huvudet.

Han låter sig villigt beskådas i en ordlös kommunikationen. I vårt ögonkast får evigheten plats. Ytspänningen i vår nakenhet är bortom tiden för det abstrakta. Framme just vid gränsen till överskridandet blir tiden besatt och förtrollningen är bruten.