Ja nu pratar jag om de där jättekristna, de som håller bibeln framför sig som en sköld mot världen. De där som faktiskt på fullt allvar tror att djävulen och helvetet finns. Som är så rädda att hamna där att de tror att om de stiger av bokstäverna, inte läser dem för en dag, så är de garanterat på god väg, eller på fel väg rättare sagt.

De som inte vågar leva som de själva vill, vara dem de faktiskt ÄR därinne. Som måste göra "rätt" varje dag, exakt rätt. Säga rätt saker (och helst med rätt ton och dialekt). Som tittar på sina medmänniskor och indelar dem i huvudet i de som kommer till helvetet och de som inte gör det, och inte har förmågan att ens förstå att det bara pågår i deras egna huvuden.

Men mest tycker jag synd om dem för att det måste vara ett helvete att gå omkring och vara rädd för något som inte finns. Att leta och se andekrafter som slåss mot varandra. Att faktiskt tro att någon är ute efter just dem.

Det måste ju vara som när barnen förr var rädda för att bli tagna av trollen.