Jag föddes i mörker, blöt och ren,
med navelsträngen bunden vid liv.
Från luften små klockor omkring mig ven,
när de skar det pulserande med en kniv.

Med blod och slem som en mantel på kropp,
rann det av mig och gjorde mig oskyddad.
Och jag vaknade till ett liv nästan utan hopp,
med två vuxna som grät när jag var oskadd.

Med två nyfikna ögon jag beskådade dem,
som stod där med verktyg och bringade skräck.
Jag längtade tillbaka till mitt trygga hem,
som nyfödd så är man ju inte nått vidare fräck.

Med gråten och skriken jag tiggde mig till,
två höljen av hud med så underbar smak.
Just nu är det verkligen precis dit jag vill,
trots att jag ej längre har kvar mitt tak.

Det hus där jag bott är en svunnen tid,
men någonting är ju så fruktansvärt fel.
Det sitter personer som gråter här bredvid,
när barnet försvinner i mörker och blir stel.

En mamma som förlorar sin glädjes kraft,
med tommaste blick ser hon ut ur sin kropp.
Hon förlorade det vackraste, det finaste hon haft,
och skriker rakt ut att det måste ta stopp.

Med kniven som klippte det förenade band,
så hugger hon sig själv mitt i hjärtat sitt.
Hon dör med sin dotters fingrar i sin hand,
det enda som lyser är dödens snitt.

Och mannen kommer varken höra pappa eller man,
sitt liv har han förlorat på ett ögonblick.
Han förlorar sin kraft, medans blodet det rann,
och Döden han fick sig en ordentlig kick.

Den lyckliga familjen som för en timme fanns,
tog slut när fadern tog sitt eget liv.
Och Döden har återtagit det som alltid varit hans,
ner han steg in med sina slutgiltigt ödsliga kliv.

@Jonas Månsson