Jag står vid vintereken. Där är det lä för dagens nordost. Ingen vind rasslar de bruna löven.
Ändå uppfattar jag ett stilla prassel, som jag bara just förmår bli varse.
Det är den första snön som faller. Som en viskning i dimma. Små vita flingor singlar sakta och spelar med snöljud på ekens blad.

En liten bit längre bort ligger Helgemyrens vatten fruset för andra gången denna vinterhöst. Nyss låg det vackert svart mot sin halmgula omkrets av starr. Men i takt med snösinglandet fläckas isen vit.
Snart är allt det svarta förbi.
Sen blir det tvunget att plocka fram kvasten och sopa vår trappa fri. Och när jag går att hämta ved knarrar det av snö under skor.

Nästa morgon är vit. Det ligger två centimeters frusen nederbörd i utsikten. Röllekornas första täcke att sticka upp ur. Ett kattspår stryker utmed huset.
Jag tänker: så fort det går att ta till sig detta skeende. Alldeles självklart lever vi nu i en värld med snö.