Februarilovet hade kommit befriande. Jag var trött. I det närmaste utarbetad (nu efteråt vet jag, att min trötthet hade också andra grunder än jobbet. Det hade jag ännu inte insett då).
Snön låg ännu vintrig. Vädret gnistrande. Jag var ute med mina pojkar i vinterlek. De skulle fylla sju och tre efter sommaren.
Nu hade de roligt tillsammans. De rörde sig i snön, åkte i den lilla backe vi hade sökt upp. Klarade sig bra själva, så att deras pappa kunde vila lite. Jag låg utsträckt på ett renskinn, vi tagit med oss.

Det var oändligt skönt att kunna domna bort en stund omgiven av en härlig luft, en värmande sol, lite begynnande talgoxesång. Och glada barn.
Man befinner sig i gränslandet mellan vakenhet och sömn, som vaggad.
Efter en stund vaknar jag till. Det snöhasar alldeles intill mig. Jag uppfattar, att det är den minste som kommer. Han är vid mitt huvud. En liten hand som stryker över min panna.
”Pappa, det är sönt solen siner oss” säger han på sitt språk i barnets dräkt. Poetiskt, allittererat. Bräddfyllt av insikt, av empati.


Ett år senare i början av maj.
Nu var vi ensamma den minste och jag över en helg. Tältade. Levde lägerliv bland tranor, sångsvanar, beckasiner, gäss. Storspov. Trastsång. Ett fantastiskt ställe, där jag varit ofta med min far.
Nu var det speciellt att inviga den minste av de mina i det djupa Smålands mystik.
På söndagen hade vi en outsägligt grann morgon. Vår lägerplats låg i kanten av tranmyren i en glänta i tallskog med en del gran och björk. Från myren ropade tranorna. Porsen doftade (vet du hur pors doftar i maj!) och hela morgonen sjöng, när vi var tidigt vakna och frukosthalvlåg på våra renskinn. Vi hade tänt morgoneld och värmde kaffe och choklad.

En söndag borde vara befriad från de värsta av människooljuden. Särskilt på morgonen. En sån här dag. Men vi hann inte njuta ostörda länge, innan himmelen spydde dunder över oss. Inte av åska. Men av krigsflygplan! Tydligen någon forma av krigsförbandsövning med flygplanen i fruktansvärt låga anflygningar rakt över oss. Rakt över oss, just här! Dessa förfärliga ljud sönderslitande luften som granater sliter sönder människokroppar.
Mina öron. Min känsla. Jag grät inuti och kunde inte låta bli att kasta kommentarer över flygplansrotarnas dån.
Pojken var tyst.
Efter den tredje eller fjärde överflygningen säger han, som var treochetthalvt, som hade förstått, som ville hjälpa sin pappa ur våndan:
”Vi hör dom – men vi lyssnar inte!”

Jag hade ännu inte insett, att barn redan i den åldern har en sådan känsla för ordens betydelsenyanser. Och för betydelsen av känslan inuti andra människor. Den lille hjälpte oss till en bra dag.
Och jag fick hörseln skärpt ut mot budskapen, som finns bland ungas ord.

Ofta, ofta i livet tänker jag tanken: vad är det vi vuxna gör med det barnet bär inom sig från födseln. Hur kan världen bli så okänslig, så fylld av våld och förstörelse, när grunden uppenbarligen är en annan. Hur går det till.
Och varför.
Upprepat, upprepat tänker jag detta.
Svaret har jag inte. Men min lösning är att anstränga min egen syn. Se! Se barnet. Lyssna, lyssna.
Tröttna inte.
Slå aldrig.