Han var den mest kaotiske elev jag någonsin haft.
Ändå var hans beteende logiskt. Om man lever i kaos, om kaos är alltför stort, om man absolut inte förmår få ordning i kaos, då är förmodligen ett kaotiskt beteende en ren anpassning. Det enda som ter sig rimligt, som duger som svar.

Pojken var en katastrof för varje undervisningsgrupp och det fanns ingen pedagogisk undermedicin som fungerade mer än högst tillfälligt. Han var gravt dyslektisk också. När han gick i sjuan läste han med möda mycket enkla texter. Skriva fick man honom nästan aldrig till och de gånger han gjorde det, var det med ett språk, som var så rudimentärt att det knappt var något. Han levde med ett omöjligt handikapp, som sänkte hans självförtroende till farligt låga nivåer.
Han hade också mytomana drag, som jag uppfattade som pojkens skydd mot sina tillkortakommanden. På något sätt behövde han kunna råda över den verklighet han egentligen inte ville ha. Alltså måste han skildra den, så att den gav honom ett hopp.

Jag visste att Urkaos fanns hemma hos honom, där det bara tycktes bli fler småsyskon för varje år. Och regelbundet gick skilsmässoryktena på trakten. Ibland grät pojken på morgonen. Fast oftast reagerade han med tuffhet och hyperaktivitet. Det senare ungefär som när en ettåring undersökande tar sig igenom ett nytt rums alla hemligheter i lådor och hyllor, lämnande ett utspritt kaos bakom sig på golvet.
Kamraterna var hjärtligt trötta på honom. Liksom naturligtvis de vuxna. Liksom också jag.

Men det märkliga var, att vi ändå hade en positiv relation, pojken och jag. Tvärs genom all omöjlighet respekterade vi varann. Tyckte om varann. Men det var inte lätt att visa för någon av oss.
En dag var han som mest omöjlig. Kanske var jag den dagen extra trött. Och jag gjorde något jag ytterst sällan gjorde:
jag tappade behärskningen och skällde ut den stackars pojken å det gräsligaste. Var riktigt heligt förbannad. Nu får det fa-animej vara nog! Och jag tog naturligtvis i alldeles för hårt. Sa sånt man aldrig borde säga till nå-gon. Allra minst till ett barn. Säkert tedde jag mig hotfull.
Pojken blev likblek. Rädd tror jag. Kanske mest ledsen. Försvann. Jag hann inte få tag på honom under hans flykt. Kunde inte förklara. Be om ursäkt.

Dagen därpå klarade jag inte av att ta mig till jobbet. Upprörd, ledsen. Frustrerad. Skamsen. Bara dvallåg i sängen. Vankade i huset.
Men så stod jag inte ut. Jag tog mig samman. For hem till pojken i Kaos.
Jag vet inte om han var ensam hemma. Kanske hade han sett mig komma. Men när jag knackade på dörren var det han som öppnade. Han bara stod därinne i farstun. Jag bara stod där i dörrn. Ingen av oss sa någonting.
Utan förvarning bara kastade han sig rakt in i min famn. Som ett litet djur. Borrade sitt ansikte in mot min hals och hans hårburr skylde nästan hela mitt ansikte.
Och där jag stod kunde jag nästan inte stå upprätt, så häftigt skakade jag av sinnesrörelse.
Efter sekunder – en halvminut? – gled han ur min famn. Vi sa fortfarande ingenting.
Sen sa vi hej och jag åkte hem.

Nästa dag var vi båda i skolan igen.