”Jag är stoftet av en stjärna”
sa du och böjde nacken i himmelsskådande.
”Venus är också stoft. Nu lyser hon över oss”.

Tillsammans stod vi båda ute
i andäktighet.
Morgonen var kylig och det ångade
om vår andedräkt.
Men vi hade sängvärmen
ännu i oss
och båda var vi mjuka i famnen.