Vackra ängel finns du där för mig i natt,
kommer du till mig när jag lider.
Finns du där när jag behöver lockas till skratt,
hejar du på mig när jag är ute och strider.

Finns du hos mig när jag är ledsen och rädd,
kommer du till mig när jag vaknar.
Finns du hos mig när jag är ensam i min bädd,
är det dig som jag egentligen saknar.

Är det sant det som viskas där i mörkret ibland,
att det blir som man önskar om man verkligen vill.
Eller blir det som vanligt att det rinner ut i sand,
att det försvinner i jord som din döende Kamomill.

Ska vi kalla det för något så klyschigt som ödets ironi,
att det aldrig blir som vi tänkt oss som små.
Att ha samma önskan och längtan som alla ni,
som den vackra balettdansörskan som står där på tå.

I väntan på att dömas av den eniga och stränga juryn,
så står hon där andlös och väntar på sin dom.
Hon ser regndroppar falla genom fönstret från skyn,
och när recensionen har fallit är hon alldeles tom.

Som en hemlös som anstränger sig för att kunna få mat,
och någonstans att sova när regnet fryser på.
Kan han vara glad och inte känna något hat,
så borde väl vi kunna finna något frö att så.

Som ett täcke av snö över vacker natur,
så ligger våra tankar över handlingskraft.
Vi tänker på det som tickar, livets stora ur,
och på alla de möjligheter vi någon gång haft.

När vi blir äldre så betyder plötsligt det lilla någonting,
det vi aldrig gjorde men borde ha gjort.
Och vi skräms av mentaliteten när vi ser oss omkring,
önskar oss tillbaka när vi badar i lort.

Så kom alla ensamma själar, vi ska fly någonstans,
bort från denna hemska och lortiga misär.
Vi ska skapa våran egen bubbla och distans,
till allt det som vi lärt oss om att vara kär.

Vi låser in det i den borg vi skapat under livets gång,
och försvinner ut i det okända en gång för alla.
För vägen vi gett oss ut på är nästan för lång,
när vi inser att vi tillslut trots allt kommer att falla.

Men vi gör det i alla fall tillsammans!