Dina ord målade mig vacker,
så stod det i dikten.
Dina ord målade mig vacker.
Minnena kom mot mig.

Och jag grät.

Det var en majkväll jag mötte dig.
En kväll då då scillorna blommade i parken,
svartblå i skymningen.
Vi mötte varandra,
så tog vi följe genom livet.

Och åren blev många.

Du sa att jag var vacker.
hela livet sa du att jag var vacker.
Det var som om du inte såg alla rynkor.
Inte alla de grå håren.
Inte att ögonen mattades.

Och jag trodde dig nästan.

Jag log mot min spegelbild.
Skymtade också jag den unga flickan
med det lockiga håret
och det förväntansfulla leendet.
Bortom alla år.

Och så gick livet.

En majkväll dog du.
En kväll då scillorna blommade,
och skymningen hängde tung.

Och jag undrade mycket.

Nu ler jag inte längre mot spegelbilden.
Men jag ber att få möta dig
i landet där allting blommar.
I landet där Gud själv
målar oss vackra med sina ord.