Kroppen skakar som ett asplöv
Allt det där man gått ifrån
kryper fram
och vilar i fullt dagsljus
Jag kan inte tränga undan
Känslan av det
svarta hålet som skriker på hjälp

Tankarna av alla farväl
och orsaker skriker
Skapar fullständig kaos
I min vardag
Där man springer runt med ett falskt
leende på läpparna
Allt för att det inte
skall synas
Det som skälver av sårbarhet
Fruktan av att det inte längre
går att hålla allt
i schakt

Det går inte att lämna
känslan av skuld skam
och barndom och döden
på halster
Tårarna som ständigt
bränner innanför ögonlocken
Som hela tiden
skall gömmas undan

Ingen frågade hur hon mådde
Fast hon hela tiden funnits där
och stöttat andra
För inom sig visste hon
hur ont det kan göra
Att vara människa
Att ha känslor
Att ha empati var något som var
Så viktigt
Så självklart
För henne men som var så bort spolat
För så många runt ikring henne
Men vissa dagar kommer bara allt ikapp
Hålet blir avgrundsslöst
Hon vill skrika
Men lider i tystnad