Ekon i min värkande skalle,
kryper likt demoner i skymningsljus,
över dödsskuggans dal,
bort mot intet och det svarta hål
som nu utgör min själ...
Den hopplöshet som uppgår till
självklart testamente och ledord
i den tumultartade och svarta tilldragelse
som längtan till "Dig" ger...
Mörkret sänker sig och jag saknar kärleken...

...mer än någonsin