Jag i mina känslor är som när man repar upp en stickad tröja.
Jag yrar runt med mina händer, drar vilt i garnet, det lägger sig överallt.

Jag fingertoppsfastnar i det likt kladdigt sockervadd.
Äckligt.

Jag har drivit mina känslor till ett yrväder,
jag har lyckats trassla
upp det ända till halsen
dragit och slitit men
tråden tar aldrig slut.

Mitt känslogarn som jag en gång
stickade till den varmaste tröjan
till den fina halsduken, vantarna och mössan.

Allt de som gav jag dig.
Du tog emot dem, blev glad och bar dem lyckligt.

Men så tappade du en vante,
det blev vår och varmare ute.
Håret kliande under mössan.
Du behövde ingen halsduk mer.
Du hade hittat annan värme.

En dag låg sakerna på min säng
och nu står jag här och repar upp allt.
Jag gör så för att kunna börja om sen, på nytt.
Men nu är jag oundvikligt fast i trasslet

så mycket känslor
så mycket garn

Det kommer ta så lång tid att reda ut.