Det var en gång en kung och en drottning som levde i ett stort land långt bortom bergen. De regerade lyckligt över alla sina undersåtar utom trollen, som ansåg att de var missförstådda och bortglömda. Den här historien förtäljer inte varför.

I alla fall var kungen och drottningen väldigt glada, och ännu lyckligare blev de när deras son föddes. Vid dopet var det sed att tre feer överlämnade traditionella gåvor till barnet. Eftersom kungen var diplomatisk – och ville att hans folk skulle vara lika sorglöst som han – lät han de tre feerna komma från trollens rike. Vid dopet fick prinsen namnet Ragnar. De tre trollfeerna gav sina tre presenter; från den första fick han skönhet, den andra gav honom ett gott hjärta och den tredje överlämnade en kaffekopp med blå rosor på. Den tredje trollfen hade nämligen haft lite bråttom vid avresan, så han hade tagit första bästa sak han fått tag i, vilket råkade vara denna kopp. Trollfeen tröstade sig med att det i alla fall var en magisk kopp. Tyvärr var den magiska egenskapen att den aldrig ville bli full. Tvärtom var den alltid irriterande tom.

När prins Ragnar blev äldre ville han gärna ha en prinsessa att tycka om. Alltså gav han sig ut i världen för att söka efter en. Kaffekoppen tog han med sig för att ha till bröllopsgåva. Några möten senare upptäckte han att det nog inte var prinsessor som var hans grej. Men han behövde ju någon att leva lyckligt i alla dagar med. Dessutom var det nog bra med någon som kunde regera tillsammans med honom. Eftersom prinsessalternativet var uteslutet, beslöt sig prins Ragnar för att leta efter en prins istället.

Nu red han genom en stor skog. Det var mörkt och kusligt. Plötsligt såg prins Ragnar ett troll som hälsade på honom.
- Hejsan på dejsan, sade det.
- Hej, hallå själv, svarade den artige prinsen.
- Jag är din trollgudmor, sade trollet. Tyvärr har jag lite bråttom, så jag hinner inte stanna. Hejdå!
Prinsen red glad i hågen vidare sedan trollet försvunnit. Det var trevligt att träffa sin troll gudmor, resonerade han. Det gjorde man ju inte varje dag precis.

Plötsligt öppnade sig skogen framför honom och han fann att han stod i en allé av träd som ledde fram mot en stor glasborg. Ifrån ett av tornen hördes rop på hjälp. Prins Ragnar skyndade dit och fann till sin förtjusning att det var en prins som hade ropat. Närmare bestämt prins Torsten. Han hade blivit tillfångatagen någon månad tidigare. Det enda han sedan kunnat sysselsätta sig med hade varit att borsta sitt vackra, två centimeter långa, röda hår. Det var i och för sig inget fel på det – prins Torsten kunde aldrig bli klok på varför kamraterna i skolan kallat honom Torsten med Borsten – men det blev lite tråkigt i längden. Därför ville han nu bli räddad.

Prins Ragnar beslöt sig för att genast undsätta prins Torsten. Han fann snart att detta inte var så lätt som han först hade trott. Glasborgen vaktades nämligen av den enorme, förfärlige, skräckinjagande svarte draken Urgot, och han ville inte släppa in några räddare i sin borg. Prins Ragnar tittade på sin blommiga kaffekopp och kom fram till att den nog var idealisk till att fånga Urgot i. Han smög sig alltså runt draken och försökte stoppa ner dess svans i koppen. Det enda som fick plats var tyvärr Urgots yttersta svansspets, koppens omkrets var för liten. Prins Ragnar hade läst matematik i skolan och visste att omkretsen var lika med pi gånger diametern. Det var en mycket upplyst prins. Men det hör inte hit.

Draken Urgot, som hade regerat i sju gånger sju gånger sju gånger sju gånger sju konungaåldrar, hade inte läst matematik och visste alltså inte att det var lika med sju upphöjt till fem. Det har inte heller här att göra. Han blev i alla fall mycket vred när han upptäckte att någon försökte ta en del av honom och pressa ner i en löjlig blommig sak. Därför krävde han genast att få tillbaka sin svans. Prins Ragnar erbjöd då honom koppen i utbyte mot prins Torsten. Efter mycket om och men gick Urgot med på detta. Han återvände till sin håla djupt under glasborgen och satte sig att fundera hur han skulle få ut svanen ur koppen – som för en gångs skull lyckats bli fylld. Det tog honom ungefär 8486 och ett halvt år att komma på hur han skulle göra, och han har alltså ingen vidare del i fortsättningen på historien.

Nu återstod bara problemet hur prins Torsten skulle komma ner från tornet. Visserligen fanns det en dörr som såg ut att leda upp dit. Den var dessutom inbjudande ställd på glänt och bakom den kunde man skymta en trappa. Men att använda den var ju förstås inte tillräckligt romantiskt, så prins Ragnar tog sig en funderare på saken. Under tiden försökte prins Torsten göra en lång fläta av sitt hår. Med hjälp av den skulle han ta sig ner från tornet. Olyckligtvis var tornet ungefär tvåhundra meter högt, och prins Torstens fläta blev ungefär en centimeter lång. Du kan ju gissa hur långt ner han kom. Inte var det tvåhundra meter i alla fall.

Eftersom prins Torsten inte ville dö en förtidig död, beslöt han sig efter ett bra tag för att använda trappan. Han rusade nerför den och kastade sig ut genom dörren i prins Ragnars armar. Tyvärr träffade han inte prins Ragnars famn, eftersom denne stod ungefär fem meter längre bort. Prins Torsten hade aldrig varit något vidare på längdhopp, så detta språng ledde tull ett platt fall på magen i sanden. Mycket oromantiskt.

Nu hade det varit meningen att de båda skulle ha ridit iväg mot solnedgången på varsin vit häst. Det hade varit romantiskt. Tyvärr hade draken Urgot ätit upp prins Torstens häst, som dessutom varit fläckig. Prins Ragnars häst var i och för sig vit, men den hade sprungit bort. Det slutade med att de fick ta varsin grå åsna, som påpassligt fanns i glasborgens stall. SÅ satt de upp och red iväg. Någon solnedgång fick de inte heller, för solen hade gömt sig bakom stora moln.

Men det var romantiskt i alla fall, och de levde sedan lyckliga i alla sina dagar i prins Ragnars land. Alla var glada och trollen kände sig inte bortglömda längre. Men missförstådda ansåg de sig fortfarande vara. Men det hör inte hit, för vem har någonsin förstått sig på ett troll?