Nej.
Det här ska inte få bli...
Det här ska inte få bli ännu en dikt om dig.

Men jag fortsätter skriva, ihopp om att jag ska få gråta ur mig lite.
Att allt ska kännas bättre sen, men jag vet ju att man inte kan skriva bort känslor.

I över ett halvår har du förstört mitt hjärta.
Hör du det!? Utan att du vet om det har du fått mig att vilja slita ut mitt jävla hjärta.
Jag vill stå som en tiggare på gatan och skrika
''Snälla! Det kanske inte är i perfekt skick men snälla ta mitt hjärta, jag vill inte se fanskapet mer!!''

Men jag gör det inte.
Någon dum jävla tanke i mig romantiserar tanken om en villkorslös kärlek till dig.
Ett sätt att kunna skriva dessa deprimerande rader och verka djupare än folk tror att jag är,
mer än bara yta och fåniga skratt.

Något i mig tänker att kanske en dag ska jag vara tillräckligt för att du ska kunna tycka om mig med.
Som mer än en vän eller någon som kan ge dig stöd, kyssa marken du går på och idolisera dig.
Som mer än den enda i klassen som inte försöker att tänka stora tankar utan bara är.
Är det för att jag inte är djup och smart? Är det därför du inte blir kär i mig?

Men vet du jag bryr mig inte! Jag orkar inte längre!
Vill du att jag ska vara djup och smart så anstränger jag mig gärna för att försöka vara det.
Jag trodde jag var någon med moral och starka ben att stå på men detta är alldeles för jobbigt.
När vi har lektion vill jag hänga med och lära mig något och inte tänka på hur det skulle vara att kyssa dig.
Att hålla dig i handen, eller något annat fånigt.

Snälla kan du inte bara krama mig och säga att det kommer gå över....