Första vårdagen och det var i går.

Jag drack min latte, rökte min cigarett och gick mina bittra steg till slaveriet.
Jag hade tid.
Jag hade stegen under kontroll.
Höger vänster framåt.
Jag tog emot solen med min näve och lät den leda mig.

Den tog mig till en bro och slog mina små bruna ner mot det svarta.
Det var djupt.
Det var svart.
Det var svenskt vatten.

Jag fastnade.
Tiden gick, bilarna for förbi men jag stod kvar.
Jag kunde inte gå vidare.

Det där svarta vattnet var för sorgset.
Det gjorde ont.
Det gjorde förbannat ont.
Att bara se nått så mörkt.
Ett stort jävla hål som skriker sorg.

Mina ögon gick inte att rubba.
Det där svarta hade fångat mig
och dränkte min själ med minnen.
Svarta kalla minnesbilder som gjorde att jag ville hoppa i de där jävla vattnet.

Det var hemskt.
Det gjorde ont men jag stod kvar.
Stod kvar och torterades av orden som min vackra mor sa.

Den där hösten då hon samlade familjen för att säga de där ordet
Det där fula, äckliga, fruktansvärda jävla ordet.
Hennes mjuka vackra stämma sa nått så galet som Cancer.
Det passade inte. Hon är för fin för ett sådant ord.
Hon kan inte säga så.
Det är ju min mamma för fan.
Min älskade mor.

Dra åt helvete cancer.
Det är min mamma.
Det är kärlek
Inte cancer.
Det är min mor.

Jag stod förfarande kvar.
Jag hade ont överallt.
Jag slog av blicken och gick min väg.

Jag älskar min mamma.
Mitt starka Lejon som spöade den jäveln.
Hon visade att hennes liv var hennes.