Jag sitter bland tragik
mitt ute på en kyrkogård
Under mig sex rader lik
i en monumentstor vård

Inskriptioner i guld
om den döde till hans minne
Hur han var from och utan skuld
– hur ren han var till sinne

Små ord av osann salighet
för dem som lever kvar
För dem som ännu minns och vet
hur han i verkligheten var

Ett männ’skobarnets sophög
med avfall ifrån livet
Till intet mer de dög
– men det står inte skrivet

Svartklädd hop besöker sten
en sorgsen männ’skohord
Och ger på så sätt sken
av att han lever, trots all jord