Jag jämför ljudet från morfars bil med ljudet i Björn Ranelids huvud. Jag bär en väska inom mig, en väska fylld av förväntan.

Jag kliver in i den stora salen i Tidaholms bibliotek. Jag är ensam ungdom och jag blir litet stolt. Det känns som någon form av seger, dock vet jag inte vilken. Björn sitter och pratar med någon på raden längst fram, han har på micken så jag hör allt han säger. Det är fullt i den vackra fasaden, jag och morfar sätter oss längst fram.

Jag har med mig hans nya bok, "Ansikte av eld", och går fram mot Björn där han sitter. Han tittar mjukt på mig när jag frågar om han kan signera sin bok åt mig. "Klart jag ska göra det, vad heter du?" "Andreas", säger jag. "Nu ska du få se det finaste A du någonsin kommer att se, det ska du ha klart för dig". Han ler lika triumferat som jag efter sin fina signatur.

Björn använder fina meningar, använder fint språk när han talar. Jag har läst flera böcker, hört honom i radio, sett honom på teve och har lagt mycket på minnet. Ibland citerar jag honom för morfar innan han själv hinner säga klart sina meningar. Morfar är imponerad.

Plötsligt. "ANDREAS, du tror väl inte att jag glömt vad du heter? Det är när jag ser sådana unga som dig sitta här och lyssna som jag fylls av hopp, kom ihåg det, jag fylls av hopp".

Jag blir litet generad, gamla damer tittar på mig med avund. Han vet vad jag heter, han har inte en aning om era namn, tänker jag.

Det är inte mycket som får kära Björn att häpna, det säger han många gånger och jag lägger alla ord på minnet.

Björn har händerna i fickorna, han tittar ovanför publiken, som lyssnade han efter något. Han säger att han koncentrerar sig.

En timma och femtio minuter pratar han, han kommer aldrig av sig, Björn. Så enkelt och så stort är det, som Björn själv skulle ha sagt.

Han säljer sex utvalda böcker, tre utav dem har jag. Jag tänker att nu, nu jäklar ska jag få honom att häpna. "Du, Björn, jag tror att jag kan citera en del av ditt tal från idrottsgalan". Han tittar litet tveksamt på mig. "Låt mig höra Andreas".

Jag står och pratar i trettio sekunder, citerar ordagrant Björns tal utan att komma av mig en enda gång, hörde ni det, inte en enda gång. Björn står med munnen öppen, är tyst ett litet tag. "Det var som ... det är helt otroligt, helt fantastiskt".

Jag blir generad igen, det är inte varje dag man får beröm utav Sveriges bästa författare, tänker jag. Innan vi går tackar jag Björn för tredje gången. "Var stolt över honom, var stolt" säger han till morfar innan vi öppnar den stora dörren och går ut från biblioteket.

"Jävlar vad coolt", säger jag och tycks se den kalla marskvällen bli varm av mina ord.