Viljen I veta och viljen I förstå

Som barn levde jag i sagornas värld.
Det fanns så mycket i sagorna.
Och visorna.

Så vit som snö.
Så svart som sot.
Så blir den andre utan.

I min värld bodde Törnrosa
i det höga slott.
När häcken växte kämpahög,
gick vi i dansen med röda gullband,
min syster som inte fanns och jag.
Vi bodde i landet i fjärran.

Viljen I veta och viljen I förstå

Jag hade ingen far.
Ja, han fanns ju förstås.
Det är inte bara en saga
det där med pappor.
Ibland såg jag honom på söndagarna,
när han kom med sporttåget.
Han bugade så artigt,
tog av hatten för mig.
Jag såg tydligt hans välkammade bena
och den lilla vågen i pannan.

Så vit som snö.
Så svart som sot.
Så blir den andre utan.

När räven raskade över isen
i de långa vinternätterna,
så vandrade jag på Vintergatan.
Och det gick en ängel runt vårt hus.

Och när sommaren kom
så samlade jag fjärilar i Limberlost
och plockade violer till mor.
Jag fångade all sommarens värme i en skål
att ha ifall vintern måhända blev kall.

Viljen I veta och viljen I förstå.

Jag hade en far.
En gång blev jag bjuden
till den stora festen.
Då talade vi med varandra, helt kort.
Vi var ju inte så vana.
Jag kallade honom pappsen,
det minns jag.
Så sa flickorna i flickböckerna,
fast det var ju skillnad.

Så vit som snö.
Så svart som sot.
Så blir den andre utan.

Alla sagor har inte ett lyckligt slut,
men ibland blir det bättre.
Man hittar bitar av brevet
som aldrig blev skrivet.
I verkligheten
kan det bränna till av nåd.

Viljen I veta och viljen I förstå