Jag sätter mig i bilen med siktet inställt på Kvantum. Kör fortare än vanligt, en autopilot har tagit över. Väl framme så handlar jag i ett nafs. Jag vet vad jag ska undvika och jag vet vad som funkar. In i bilen och nu hem. Jag börjar redan i bilen.
Munkarna. En. Två. Tre. Fyra.
Tuggar inte. Sväljer.
Hemma.
Skrämd.

Det var mycket länge sen jag gjorde något sådant som jag tänker göra nu. Äta och kräkas. En totalt självdestruktiv process är igång. Äta tills jag mår illa och in på toaletten för att få upp det. Titta på mig i spegeln med förakt. Badrummets kala toalett och handfat av porslin understryker det fula och äckliga och späder på mitt självförakt. Och till sist sitter jag i en hög på toalettgolvet med svullna ögon fyllda av tårar, inte för att jag gråtit, utan för att det blir så när jag kräks. Ensam.
Ensam och äcklad över att jag gör så, fylld av självförakt.

Jag gör iordning smörgåsar. Börjar äta. Sväljer. Fyller mig och dämpar känslorna. Jag sätter mig vid datorn och börjar chatta med en kompis samtidigt som jag äter. När jag chattat en stund, känner jag hur det tillstånd som jag befunnit mig i, rinner av mig och hur jag blir mig själv igen. Autopiloten är av, och jag kan ta över kontrollen av min kropp igen. För första gången i mitt liv har jag kunnat avbryta denna process och jag ställer undan maten innan det gått för långt. Jag chattar lite till med min vän och sen lägger jag mig på sängen och funderar.

Vad hände?

Det som hade hänt var mycket skrämmande. Jag hade inte gjort något sådant på över 20 år. Jag trodde att jag hade kommit över det, att det var något som hörde ungdomen till. Och så hade jag liksom i trans hamnat i det tillståndet, utanför min kontroll. Det var det som var så skrämmande, att jag inte hade haft kontroll över det.

Jag började fundera.

Jag hade haft en diskussion med en person som jag respekterade mycket och som jag såg som en mammafigur, på sätt och vis. Det hade handlat om pengar. Jag brukade inte insistera gentemot henne, men denna gången hade jag gjort det, och hon hade också gett vika, låtit mig få rätt.
Strax därpå var jag på väg hem, och jag hade haft fokus på Kvantum.

Jag identifierade vår diskussion som roten till processen. Men varför? Varför, varför? Det hade varit en konflikt. Men hon hade låtit mig få rätt. Jag hade ”vunnit”. Då borde det väl vara bra? Men jag hade blivit självdestruktiv.
Jag hade blivit arg på henne, känt mig besviken och också sviken. Jag hade gått in i en konflikt, satt mig upp mot henne. Och hon hade gett med sig, men inte tillstått något fel, inte sagt förlåt. Så jag var faktiskt fortfarande besviken, ledsen, arg och också rädd insåg jag. Över att inte kunna lita på henne så mycket som jag hade gjort. Rädd också för att hon skulle vara arg på mig nu när jag inte varit "snäll" och överge mig. Och jag hade vänt dessa känslorna inåt.

Epilog

Så det handlade alltså om övergivenhet igen. Övergivenhetskänslan medför autopilot på.
Och jag tänker återigen att övergivenhetskänslan är den som är svårast att kontrollera.
Övergivenhetskänslan, att vara ensam, det är ju det hårdaste straffet vi har, näst döden. Fängelse.
Att komma ifrån flocken var ju lika med döden förut, så det kanske finns rent bilogiska orsaker, men det värsta är nog att känna sig oönskad, oälskad och ensam.