Han suckar så högt för sig själv
Skriker tyst ut sin bedrövelse
För de som aldrig lyssnar
För de som alltid dansar
Över levande lik

Jag har försökt tala med honom
men inför döva öron
Dom kommer aldrig lyssna på honom
Fast dom är glada att ha honom där

Och dom behåller honom så gärna
För dom tjänar pengar på hans elände

Dom ger honom en spruta
om han vägrar tabletter
för att ta ifrån honom
det sista hopp han livnärt sig på
för att riva sönder hans försvar
och krossa de drömmar som fanns kvar

Han blir en svart skugga
Som stryker omkring
längs de långa vita väggarna
där alla skrik som hörs
ska tystas

Om ett år
finns han kanske kvar där
Fortfarande strykandes likt en tam katt
som blivit inlärd att smyga tyst omkring

Ingen ser honom då
Bara vet att han finns där
men lägger aldrig märke
till människan som fanns en gång
Han är borta då

Det är inte du som sväljer medicinen
det är den som sväljer dig