Tidigt en morgon på jobbet råkade jag släppa mig.
Ingen katastrof kanske man kan tycka.
Men den förföljde mig tyckte jag, doften.
Jag gick längre och längre bort men stanken blev bara värre och värre.

Plötsligt dyker en av vaktmästarna upp och ser bekymrad ut.
Är det du som har skitit säger han rakt ut.
Jag tvekar och sväljer. Tittar bort. Harklar mig. Sen erkänner jag. På väg att bryta ihop över denna förödmjukelse.

Det visar sig senare att en skolklass hade varit inne och släppt en stinkbomb i lokalen. Och denna doft hade jag tagit på mig skulden för.