Hon såg solen liksom alla andra,
men lite varmare, lite klarare.
Inte ett moln i hennes ögon.
Tänk om det vore du?
Ett, två tre, fyr
steg i livets dans jag styr.
Ingen runt omkring visste att hon,
just där just då,
var fullkomligt lycklig.
Inte en skugga i sikte och
solstrålar som våldsamt lyser bort
svarta överhängande måsten.
Där på trottoarkanten
skulle hon kunna balansera för alltid.
En iskall läsk skulle vara toppen
på gräddglassen, men verkligheten hindrar.
Vårblåsten snurrade runt i hennes hår och
hon ägde världen i tjugofem minuter extra.
Ögonen var gröna av alla vårväxter och
inte ens dömande blickar
kunde få henne att sluta glittra.
Nu skulle hon kunna springa,
bara för att kanalisera lyckan.
Tänk att lycka kunde vara ingenting
mitt i ett väntande sinne.