Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Osparat


Oh himmel
vad håller jag på med.

Detta måste väl räknas som självskadebeteende,
eller?
Det enda jag gör är att
tänka på allt det bra
och i några sekunder
överröstar det allt det
som var ohanterbart.
Jag glömmer nästan
och blir nästan
ledsen.

Jag sjunger med
och tänker att
just nu skulle det vara som det en gång var.
Men det kan det aldrig bli.

Hon har missat så mycket,
vet ingenting längre
vet du att hon inte ens varit ledsen?
Nej, inte direkt.
Bara av den anledningen
kan det aldrig bli som det var.
Då, när det sjöngs stämmor.

Nej, tårarna föll sig aldrig naturliga,
jag slår vad om att de hade fallit uppåt
om de lämnat ögonen.
Sorry 'bout your friend.

Jag känner att locket är på väg av nu
och hon vet inte vad som händer
om det trillar helt.
Ingenting
trodde hon
men nu känns en stilla storm.
Varför var förändringar så svårt?

Nej, NÄSTAN ledsen var det.
Glöm inte vem du är.
Du är vuxen nu.
Hon är vuxen nu.
Hon, vi, du, jag, alla
och två miljoner spenderade minuter.

Jag var aldrig som den kalla asfalten
mot ryggen.
Jag var bara som ögonlocken
klockan halv fyra på morgonen.

Hon reclaimar livet nu.
För allt annat var faktiskt ohanterbart.




Fri vers av VampyrÄngel
Läst 397 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-06-22 21:01



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

VampyrÄngel
VampyrÄngel