Du. Vi.
Din doft förtrollar mig
jag älskar dig
jag älskar oss
jag älskar det vi är och det vi var
och det vi alltid varit.
Jag känner hundra vattenfall
sjuttiotre tsunamis
och trehundrafemtionio orkaner
med kärlek för dig.
Det dånar så högt i min bröstkorg
att jag blir övertygad om att det även är
dina hjärtslag jag känner inuti mig.

Varför finns det inte tillräckliga ord?
Orden känns vattniga, smaklösa och utan kolsyra.
För du är allt
och orden är för små.

Men det forsar ändå. Ord. Meningar.
Kärleken forsar
som den vildaste flod
med mig på en liten flotte,
som en barkbåt,
mitt i vågorna
dras med, ner, upp, iväg
djupare in i allt du viskar i mitt öra
när du kramar mig sådär nära
att jag tror att vi är har blivit
en enda.

Det är helt galet.
Ja, jag vet inte längre vart jag är
vem jag är
hur jag är
hur jag ens fungerar utan dig.
För du är hela himlavalvet
med tusenmiljonersmiljarders stjärnor
och jag
är den som ska räkna dem.
Ju längre jag räknar,
desto längre är du min
åh, älskling
jag tänker räkna för evigt.

Du viskar så tyst att bara jag
och knappt ens jag
hör bokstäverna som ramlar av din tunga
och ner på huden på min hals.
Skulle jag vara vackrast i världen?
Universum?
Älskling, du vet ingenting.
Men jag älskar det och
den ovetskapen som gör att
jag är vackrast i världen
får du gärna behålla
tills jag räknat färdigt stjärnorna.
Jag älskar dig så hårt
att jag får blåmärken på hjärtat.

Jag älskar dig
ända in till själens mittpunkt.

En del tar en cigarett
jag tar upp
en penna
och skriver tills den glöder.
Mer, djupare, med en helt annan färg
än änden på en cigarett.
En levande färg.
Vem behöver giftiga rus
när man kan ha något som
det här?
Du berusar mig mer än allt
jag någonsin haft i ett glas.
Du kolsyrar hela mitt blodomlopp.

Du är ju galen
skrattar du
med det där helt fantastiska skrattet
som liksom letar sig in under huden
och ilar
ända upp till mungiporna
så att man måste le.
Ja, jag är galen.
Helt obeskrivligt totalgalen.
I dig. I oss.