Det är Murals av knutna händer runt en ratt, jag avskyr Piaf nästan mer än Cohen, det är till Berlin vi ska nu och du är vit runt mun, sugit krita

Något går i vattnet och jag mår illa. Du har en rutig skjorta och en snusdosa i bröstficka. Ligger i baksäte. Ihoprullad som ett barn. Du stjäl allt utrymme för kärlek. Mina ben är träd och jag trängs med dunk, dunkandet inom

Vindrutan är träffad med fladdermöss. Torkar sveper vingar. Växlar ner. Tycker bäst om dig när du säger. Faderskomplex. Rycker på axlar så där imaginärt och ler så jag faller i ett hörn av mig själv

Du har ett ärr över näsan, det minns jag i ett blundat landskap, även nu. Vägstreck blir till pilar jag inte vet vart de går. Ditt hem. Har lust krypa intill rygg forma mig efter och rinna längs kotor, försiktigt lägga fingrar över, fråga dig. Känns min hand runt ditt hjärta nu när jag kramar hårt

I backspegel hänger ett keltiskt kors med ett bärnstensöga. Det är ditt. Har redan gjort det i huvudet så många gånger att det skulle förstöras av fysik i en perfekt blå byggnad, för det är inte mer än så

Du lovade mig. Du lovade att ta min kropp till berget. Sätta mig där i väntan på sol. Du lovade. Kathmandu. Vakna för helvete. Du ligger stilla och det rinner inte ens blod ur näsa och du ringde sa. Hämta mig nu. Det är dags. Jag kom. Det hände redan i Malmö och jag kunde inte stoppa tiden

Du bara slutade vara. Men. Du skulle vara den som ledde mig till berget. När är allt var slut då jag inte kunde andas hela drag längre och det singlade svarta flagor över hud

Höj en hand över en motorväg och hindra sol att tändas, bara viska - Låt vara natt för vi är på väg till bort. En polis åker genom mitt öga, han bär saftblandare mellan tänder. Viker inte av, bara låter min fot bli tyngre

Det är bly inom. Det glider längs säte. Men var inte rädd Älskling. De kan inte fånga oss. Säger så. För kan de. Kan de, någonsin. Vi tecknade figurer i vardag som slutat  dunk dunk dunk dunka väggvis då ingen längre går ut och jag har funderat på fängelse. När dörrarna stängs, är det som nu

Det är inget vägskäl. Det är bara en väg. Vi har aldrig svängt. Jag kunde inte. Inte du heller. VÄJA. Jämt kolsvart här, som att gå vilse i en trumhinna, hör inte ett skit när du har fingrar i mitt öra. Ibland tror jag du vill knulla mig där. Men inte större än en armbåge. DET KAN SKADA HÖRSELGÅNGARNA. Du skrattar inte längre

Vi har stannat. STOPP: En vägkrok, krog. Det tror jag faktiskt och vi ska inte förstöra det limmade, nej One Bourbon, One Scotch, One Beer. Det snurrar 78 varvare och jag strippar med fötter placerade varsin sida om ett huvud, vaggar sakta. Min röda klänning är smetad längs linoleumskiva

Glider i säte. Tänder. På. Kör. För klockan är tre och du ligger i baksäte. Spyan strödd som konfetti längs matta. Jag sitter med en bakåtvänd hand i ditt hår stödjer min vikt på hälar längs list. Viskar. Så deras lugn de där du vet  d e  ska aldrig ska hitta oss aldrig sa jag

Börjar skratta. Johannes Johannes rör ögonlock en gång för JA och två för NEJ och du bara ligger där med håret alldeles rött och svart och har du läst i tidningen idag. Tralalala. Kriget är över knotor höga som låter tak slitas av och natt välla ur huvud 

Jag rabblar babblar för hysterin är så nära. Som en pistol i byrålådan och när vi inte längre orkar springa så ska jag trycka den mot tinning, höra kulan glida kammare falla inlopp och väsa - jag har trassligt hår

Stannar vid ett dike, krälar över växelspak och lägger mig intill din kropp. Luktar på hår. Håller om ansikte för jag gråter. Babycakes. Varför kunde jag inte få heta så. Du har ingen röst kvar. Håller mig hårt i skjorta tills väg börjar rulla oss framåt igen

Mina fötter flyger upp på instrumentbräda. Passerar gräns nu, stadig i prefix. Ser ut som du sitter upp. Ögonen brinner. Det har slutat krampa inom. Lugn är här. Jag ska ta dig hela vägen hem. Till Suzanne och korset dinglar sin snara, glimmar silver