Jag går på en strand men det är inte en kokonötsstrand. Det är mer som när vi gjorde ett förnödenhetshugg strax innan Böda 1983. Jag och Byttan trasslade oss upp till affären och skulle ta en genväg tillbaka. Det var ingen bra idé visade det sig för vi gick ner till det som vi trodde skulle vara en strand och visst det är möjligt att den hade varit det en gång. Nu var det en lerig massa full av ruttnande tång. Vi klafsade oss framåt steg för steg och sögs fast för varje steg. Den kletiga massan vi försökte ta oss framåt i hade någon slags märklig lila färg och luktade helt vidrigt.

Men nu är det 2009 och där går jag på det som skulle kunna kallats strand i en annan tid. Det är en vacker solnedgång i rosa och jag kämpar vidare, framåt mot något jag inte ser. Hade jag varit psykolog skulle jag kunnat tolka min klafsiga vandring där leran suger fast mig för varje steg som en slags tvekan. Jag vill kanske fram till målet, till båten, som ligger där och väntar men båten är suddig i kanterna och ändrar form hela tiden. En segelbåt ena stunden, en racerbåt den andra och så såklart, bara en liten enkel eka i ett ögonblink.

När Byttan och jag klafsade oss fram minns jag att vi skrek och skrattade så vi grät.

Det gör jag inte nu.