Bristen på inspiration är total.

Likt hungern hos en svältande pojke,
som törsten hos en skeppsbruten flicka.

Men det är väl då miraklen visar sig?

I krig visas vårat dolda mod,
i belägring visas envisheten.

Ont föder ont, men föder mera ondska godhet?

Hat ger styrkan att slå ned motståndet,
kärleken ger kraft att överleva dagen.

Men är det allt?

Man kämpar för överlevnad var dag,
ibland räddas man och ibland inte.

(Räddar man sig själv?
Kanske är det medmänniskan?
Eller stiger Gud ned från sin tron?)

Berätta varför jag tappar talförmågan framför skönhet,
varför jag blir knäsvag då världen är mig övermäktig.

Ska inte min misär skänka mig mirakel?

Och varför blir det inget vettigt skrivet,
då jag saknar inspiration?