Mamma.
Hon brukade säga ”Jag förstår inte vad du pratar om när du säger att du har ångest. Jag har aldrig haft det, så jag vet inte vad det innebär.”
Så satt hon där oförstående.
Denna ogenomträngliga vägg lever i mig.
För det kändes så tomt när hon sa så.
Det gick ju inte att få någon empati då, ingen förståelse. Dessutom kändes det som att det var något fel på mig. Att jag hade någon defekt, som hon inte hade. Ja, det förstod jag ju då.

Långt senare, strax efter det att hon hade gått bort, så hade jag ett nära samtal med min yngste bror. Han är är sju år äldre än jag, så han hade ju varit med lite längre. Vi pratade om mamma och om hur hon var. Jag berättade om att hon aldrig hade haft ångest, att hon hade sagt så till mig. Han tittade på mig och sa  ”Det är inte sant, jag vet att hon hade nervtabletter. Varför hade hon det i så fall? Och jag vet att hon åt lugnande tabletter under en viss period i sitt liv i alla fall”.

Jag kunde inte riktigt ta in hans ord helt och fullt då. Jag noterade bara att det stämde med vad jag visste, för vi hade haft sådana tabletter hemma. Det var först ytterligare några år senare jag kan kunde förstå vidden av det han sagt.
För man vill inte förstå sådant.

Vilket svek.

Vilket jävla svek.

Mamma.
Hon var en kärleksfull person, som hade lätt att få kontakt med människor. Hon jobbade med barn och ungdomar. Vi bodde i ett ytterområde som var känt för sin kriminalitet, men det märkte vi inte så mycket av. Jo, en gång så stal någon min cykel, men mamma frågade en av ungdomarna, som hon visste rörde sig i sådana kretsar, om han visste något om det. Så nästa dag stod den på sin plats igen. Ja, hon var känd i dessa kvarter, och kände alla.

Det var alltid folk hemma hos oss. Andras barn, andras tonåringar, hennes vänner, våra vännar, grannar, några med problem, andra utan. Kaffekannan var alltid på och det fanns alltid något till kaffet. Det var ett öppet hem, vi var gästfria människor. Vi var stolta över henne för att hon hade ett så stort hjärta. Vi barn, alltså. Vi är fyra syskon.
Det berättade vi för prästen när vi samlades för att berätta lite om henne inför talet han skulle hålla på hennes begravning. Vi berättade om hennes gästfrihet och omtanke om andra. Och han sa ”hade hon tid för er då?”. Det var ingen som sa något då, och han förväntade sig nog inget svar heller. Men det hade hon väl? I varje senare i livet. Då när hon var pensionerad och skild. Det vet jag med bestämdhet.

Mamma.
Hon som älskade mig. För det gjorde hon ju. Det gör mammor. Fast jag har aldrig känt mig älskad av henne. Jag pratade med min syster om det vid något tilfälle, hon är bara ett år yngre än jag, och hon sa att det kände hon sig inte heller.  
Eftersom jag tyckte att hon älskade min syster, så var det väl fel så som  jag kände då. Kanske var det bara någon form av svartsjuka?
Men jag var pappas flicka. Det har jag alltid varit. Hon sa att jag var pappas flicka. Jag är lik honom, och det var klart att jag ville vara pappas flicka. Min syster var mammas flicka, och jag var pappas flicka. Men jag vet inte varför. Jag trodde alltid att det var jag som hade valt honom, fast jag vet inte varför jag trodde så?

Fast hon berättade att när han var arg och de hade bråkat när jag var liten, de gjorde de ganska ofta, så lät hon mig krama honom, för han blev lugn av mig. Ibland hade han stängt in sig i något rum för att han var så upprörd och arg, och då kunde jag få komma in och lugna honom. Jag kunde sådant.
Pappas flicka.

När mamma hade gått bort och jag och min syster städade ur hennes lägenhet, så blev vi vansinnigt förbannade på varandra och det blev ett stort gräl som fortsatte ända ut på gården. Hon stack därifrån och lämnade mig på gården med massa saker. Jag stod där och skakade och grät, när grannen till mamma, som också var hennes väninna kom. Och så sa hon
”Din mamma älskade dig!”  
Konstig kommentar, just då, tänkte jag, fylld av mina egna konfliktfyllda tankar.
”Din mamma älskade dig, jag vill att du ska veta det”, sa hon så enträget att jag lysstrade till.
”Jag är den äldsta dottern”, sa jag. ”Är du säker på att du inte blandar ihop oss?” Hon var ju ganska gammal, tänkte jag.
”Jag vet vem du är” sa hon.
”Din mamma älskade dig, hon sa att hon hade trott att hon inte hade gjort det, men sen hade hon förstått att hon hade gjort det ändå.”

Det var så himla skönt att höra. Jag hade inte känt fel under alla år. Jag känner rätt. Jag kan lita på vad jag känner.  Det var så himla skönt.
Och jag visste också att hon hade älskat mig.
Där.
På slutet.