Har jag följt din älv
bara för att förbli torrskodd?

Aldrig trampat ner i det våta
inte kännt av ditt kalla vatten?

Nej, jag har draggat efter flotte,
jag har skovlat mig fram med bara händer
och jag har nästan förlorat vettet
i dina ursinniga virvlar.

Du har krossat mig otaliga gånger
mot dina steniga stränder
och jag har supit i mig kallt
och spottat ur mig igen.

Ditt vatten, såväl grumligt som klart,
såväl stilla som i uppror,
det var hela tiden ditt vatten
och det var dig jag ville följa!

Men en dag uppkastad
på en mjuk strand av sand
och du på väg bort,
skapandes ett nytt utlopp,
en ny neander för ditt skiftande element.

Ja, jag följde din älv så länge
ända tills mitt väsen helt var ett med ditt
jag förlorade min eld
och blev ditt vatten!

Nu känner jag efter, försiktigt,
har jag någon egen glöd kvar?