Du gjorde ett hack med en såg,
sen spolade du bort allt som med en våg.
Du knölade ihop det mer och mer,
en som du finns inga fler.
Du i din egen värld med allt härligt till och med viol,
kostade livet ur vår egen sol.
Du kastade vatten på glöden,
som med ett stort ur stoppade du tiden.
Du knuffade mig i ett hål utan botten,
jag faller åter igen.
Du tryckte på en knapp om gråt,
önskar att du en gång säger förlåt. 

/ Anna Hägglund