De blå skärvorna ligger utspridda framför mig i gräset. Jag sitter på knä och speglar mig rofyllt i var och en av dem. Vrider och vänder på dem medan jag försöker se om de är några som hör ihop. Jag finner en som till synes inte hör ihop med någon annan. En vit duva landar plötsligt på min axel. Den griper tag i skärvan och breder ut sina vingar för att lämna mig kvar. Blommor och växter slingrar sig runt som för att skydda. Duvan lyfter högt upp i skyn. Tomhet kramar ur mitt hjärta.

Jag vill inte tro att den inte hör ihop med någon.