Så skulle jag få komma till Valamo det gamla medeltida klostret som ligger på en ö i Ladoga, i den del av Karelen som före vinterkriget tillhörde Finland. Då Ladoga frös den vintern Finland måste lämna ifrån sig den delenav Karelen ,så kunde munkarna fly över isen och få med sig en stor del av ikoner och andra värdefulla föremål.
Mycket förstördes under sovjettiden, inte minst alla ikoner.´
Nu är det tjugo år sedan klostret återinvigdes.

Några minnesbilder.

Det var i den stora kyrkan.Överallt trängdes turister runt alla heliga föremål.Guider berättade på olika språk, pekade och förklarade.Allt var oerhört praktfullt, lite för mycket för oss minimalistiska svenskar.Jag kom att tänka på hur Lagerkvist talade om helig bråte.
Och ändå. mitt i sorlet och stimmet mötte människor Gud. Jag minns en kvinna. Hon var ung, ganska lång och med smala kinder. På huvudet ett huckle "för änglarnas skull".
Hon bad.Mitt i vimlet stod hon och bad med slutna ögon, nära en stor Kristusikon.Plötsligt lutade hon sig mot den.Med kinden mot bilden av Kristus
fortsatte hon att be. Som ett gott barn som lutar sig mot sin far.
Den bilden bär jag med mig.Som en ikon, en bild som öppnar fönstret mot himlen enligt ortodox tradition.

När vi sett ytterligare någon kyrka och delat munkarnas torftiga mat vandrade vi över ön till en annan kyrka. En mödosam och fantastiskt vacker vandring.Runt våra fötter blommade alla de vilda blommor som fanns förr , också i mina hemtrakter.

Nära sjön , nedanför en kyrka med stora kupoler , låg en liten trädgård..Där arbetade en gammal munk,oberörd av turisternas oblyga blickar.
Mödosamt tog han sig nedför sluttningen till sjön för att hämta vatten , mödosamt bar han vattenkannan tillbaka till sitt land. Kannan var tung. Han orkade inte lyfta den med en hand, han måste använda båda sina armar när han vattnade.Han hade inte bråttom.Det var som om han hällde vatten i en dopfunt eller nattvardsvin i en bägare. Den gamle munken gick bland kålplantor och bönor och gjorde helig tjänst. Jag tror han var lycklig.

De fyra timmarna på ön gick fort,snart måste jag lämna den.Jag visste att jag skulle glömma sorlet och allt guldet i kyrkorna.
Kvar finns minnesbilderna av den unga kvinnan och den gamle munken. Kanske var det Gud själv som visade mig dem.
Och när ön försvann i fjärran så förstod jag öns hemlighet.
Ön var en bön!