---



Mina fötter fryser. En tjej med mörkblont hår hälsar och ler, som om hon blivit glad över att se mig. Det är ingen jag känner. Jag hälsar tillbaka och fortsätter att gå. Det finns för många sjuka människor i den här staden.

Harry är sen, men han kommer. Han är från Borås och skriver en bok som är influerad av min (som i sin tur är influerad av Brets, som med stor sannolikhet är influerad av någon annans). Harry skriver också självbiografiskt. Vi har tidigare pratat om att låta våra protagonister förekomma i varandras böcker. Så att de blir lite postmoderna. Det var hans idé. Jag höll bara med.

Vi går in på Seven Eleven. Jag köper ett paket Lucky Strike. När vi kommit ut igen begrundar Harry sitt silvriga Marlboropaket. Special Edition. Han ser misstänksam ut.


Sören och två av hans klasskamrater, Melinda och Bobo (hans smeknamn), sitter redan på Sjuans när vi kommer in. De verkar ha roat sig med att bygga ett torn av tomma ölglas. Jag känner på mig att jag kommer kunna bygga ett eget torn när jag är klar med mina öl.

”Det här är Sören”, säger jag och pekar. ”Det är han som är Silvio i mitt manus.” Harry har inte läst så noga, och säger att han inte kommer ihåg. Kanske är det ett bra tecken. Sörens hår har börjat växa. Han rakade av det för några veckor sen. Han ser trendmedveten ut i sin 80-talsjacka, köpt på Myrorna för 40 kronor.

Melinda verkar gilla mitt nyklippta hår. I alla fall tittar hon beundrande på mig, utan att jag förstår varför. Bobo pratar i sin telefon. Han är känd för att ljuga. Jag tar allt han säger med två nypor salt.

”Skriver du också?” frågar Harry och tittar på Sören.

”Ibland, när jag känner för det.” svarar han.

”Vad brukar du skriva om då?”

”Vardagen… allt det här”, Sören gör en gest med handen.

”Du också?” Harry ler och tittar på mig. Jag undrar om han kommer skriva om det här samtalet.


Jag släcker min cigarett. Harry försöker öppna sitt paket, som han haft över sin plånbok. Det är den största plånboken jag sett, utan att överdriva. Jag har sett handväskor som är mindre. Han fumlar med paketet, och river av locket. Bobo som slutat prata i sin telefon säger att Harry öppnar fel, man ska öppna från sidan, som en Zippotändare säger han. Vi andra nickar. Men det är för sent nu.


Inom en timme är jag på min tredje öl. Det är mitt andra besök på toan. Jag står framför spegeln. Först tittar jag på håret, sen på det som ska bli en mustasch. Jag ska raka av den när den växt klart.

När jag är tillbaka pratar de andra om Malmö. Bobo säger att han äger en central lägenhet där. Jag tänder en cigarett, och säger att det är bekvämt att bo centralt. Då har man allt runt hörnet. Men å andra sidan, i Malmö är ju allt centralt. Allt är runt hörnet, fortsätter jag samtidigt som jag lägger ifrån mig tändaren. Jag vet att det inte är så egentligen. Bobo håller med.

Jag köper en öl till. Lägger fram fyra kronor i dricks. De som jobbar här känner igen mig. Men jag brukar inte prata med dem. Helen, som jag inte träffat på över en vecka, prata gärna med dem. En gång bjöd hon dem till och med på bullar som hon bakat själv!


Vi börjar prata om Kafka. Jag säger något klyschigt om att han är missförstådd. Sen pratar vi om poesi, och kommer fram till att vi är bättre än de flesta. Melinda ser verkligen imponerad ut. Jag förstår fortfarande inte varför. Hon är nog full. Hon säger att hon i framtiden kan skryta med att hon suttit här och druckit öl med oss. När vi blivit kända.

Efter min sjätte öl, eller sjunde, blir jag arg på samhället och världens hyckleri. Jag tar djupa bloss samtidigt som jag håller ett högtidligt tal om att de flesta historiska ledare oftast inte var ett dugg bättre än Hitler, och hur irriterad jag blir på historiebeskrivningar som målar upp allt i svart och vitt.

Jag tappar intresset för diskussionen och slutar lyssna. Tänder två-tre cigaretter efter varandra. Koncentrerar hårt på glöden, som om den skulle slockna ifall jag vände bort blicken. Tänker på hur vi är den moderna tidens adel. Hatade av alla. Hur vi ändå blir behandlade som kungar så fort vi lämnar västvärlden. Vi har det för bra. Det kommer aldrig att hålla. Tänker på något Nietzsche skrev…

”Visst är hon snygg?” säger Sören.

”Va?” Jag förstår inte vad han menar. ”Ja”, säger jag. Antar att han menar Melinda. Hon är söt i sitt röda hår, och gröna beundrande ögon.


Sören har några rabattkuponger av något slag. Om man köper en får man en likadan hamburgare på köpet. Mina McFeast kommer att dröja så jag sätter mig vid ett bord så länge.

Sören tappar sin hamburgare på golvet. Han ser besviken ut. Jag säger att han kan få min, och sträcker fram den. Känner mig inte så hungrig ändå.

”Egentligen är det nog ingen större fara att tappa dem”, säger jag. ”Det finns nog lika mycket bakterier på golvet som på bordet.”

Jag suger på en isbit innan jag krossar den mellan tänderna. Sören har redan ätit upp.



---