Vingar som skaver på skulderbladen
Väsenskilda drack vi te
Med blodsmak i min mun
pratar jag så där äckligt pedagogiskt
och drunknar i min egen nervösa armsvett

Jag gav mig själv i present år efter år
till de som behövde
Ett öra
En hand
En kind
En fitta
Så fanns jag där!
Inte ens
När jag höll på att kvävas
Vågade jag
Stegvis
Inte alls så där med en gång

Inuti formades mig ett beslut
Långsamt insåg jag att jag var min egen
rusade ut i livet
reste runt
försökte rädda hela världen
För jag insåg att jag inte
var den enda som mådde skit inuti
Tillbaka i labyrintens steg ett
står jag nu
Inser att den jag försökte rädda
var mig själv
och inte ens de lyckades jag med