Det brusade dovt när strålen mötte vattenytan i porslinsskålen. Vattnet blev mörkare och mörkare tills nytt vatten forsade ner och ersatte det gamla, använda.

Med en liten smäll slogs toalettlocket ned och mannen drog upp gylfen. Varmt och kallt vatten blandades till en behaglig temperatur, vari han tvättade sina intvålade händer. Inte en blick in i spegelrutan framför honom: däri skulle ändå ingen spännande människa möta hans syn.

Handuken hängde sorgsen och fuktigt, lämnad i sin ensamhet då dörren stängdes igen efter det korta besöket. Längre ned vid golvet, bakom toalettstolen, låg en trött gammal tops och gömde sig för omvärlden.

Inne i köket låg en korvmacka, utan anledning och existensberättigande. En kall blick var det sista den fick av mannen i huset.

En sliten jacka utan hål i fickorna drogs över mannens armar, innan han öppnade ytterdörren och lämnade sitt fort, ett fort fyllt av ingenting utom vemod och hat.

Ute på gatan vinkade mannen till sig en taxi, som stannade till så han kunde kliva in. När chauffören frågat om vart han ville bli körd, så insåg mannen att han glömt att låsa dörren. Han hade också glömt nyckeln. Nyckeln till hans lycka som aldrig hittat hem.

Halvvägs till slutdestinationen fick han syn på en liten flicka, med röd kläning, svarta skor och blonda flätor. Livsglädjen hade lyst i hennes ögon där hon till sin mors förtret hoppade i vattenpölar. Livsglädje som ledde till djupare ångest och avundsjuka.

Raseri i en själ utan styrka.

Uppepå Östra Bron så stannade taxin och mannen klev ut. Chauffören frågade osäkert efter sina pengar för resan.

"Andra krukmakargatan 17 C, två trappor upp" svarade mannen och slängde sig ögonblickligen ut över räcket och störtade ner mot den alldeles underbaraste friheten.