Jag sätter mig i den maskin som tilldelats mig. Förvirrad ser jag mig omkring, alla dessa knappar, alla dessa spakar. Det är mörkt ute och svårt att se. Har ingen aning om hur jag ska göra, men jag vet att jag måste ut på vägen, den väg där allt sker och där alla färdas.

Jag ser hur alla andra får igång sina maskiner och kommer iväg, jag blir ensam kvar. Jag petar på knappar, trycker och vrider, men jag hittar ingen startknapp. Jag får inte ens igång min maskin.

HUR GÖR MAN?

Jag kisar och får syn på en radio, puh…jag kanske kan fråga nån av de andra, nån av dem som fick igång sin. Sagt och gjort, snart har jag kontakt och får instruktioner.En knapp till vänster, framme vid ratten, får igång maskinen.

Vilken ratt?

Jag har ingen ratt, jag har ett styre. En annan blandar sig i, som har hört oss,  som också har ett styre,  vet råd: Mellan stolarna, där finns en knapp.

Vilka stolar?

Jag står upp, det finns inga stolar.

En tredje kommer till hjälp, som inte heller har stolar i sin maskin, berättar att man kickar igång med en pedal.

Äntligen är det nåt som jag identifierar som pedal och JA, min maskin kommer igång. Men alla dessa spakar? Vad ska jag göra nu? Jag drar försiktigt i en spak och maskinen ”reser sig upp”,  skräckslagen ser jag ner på marken långt under mig. Försiktigt drar jag tillbaka spaken och….åker ner med en duns.

HUR GÖR MAN?

Åter till radion, lite skamsen av att behöva fråga igen. Jo…någon svarar, men låter förstå att den är upptagen med sin egen maksin. En annan säger att jag ska trycka på pedalen, men det händer ingenting när jag gör det. En tredje svarar överlägset att man skruvar på handtaget till höger. Jag vrider på huvudet, men där finns inget. Känner mig mer och mer maktlös, och funderar på att lämna hela maskinhelvetet och använda apostlahästarna istället, men vet också att det inte är någon utväg.

Försöker lugna mig och tänka själv. Provar spaken igen…så försiktigt jag kan och…flyger upp i luften. Vägrar att titta ner nu och petar mycket mycket försiktigt på  styret. Inget händer. Sitter stilla, tar ett fast tag om styret, det går bra, allt är bra.

Inget händer. Petar lite här och där, inget händer.

HUR GÖR MAN?

Provar radion igen. Motvilligt. Hör hånskratt, blandat med medlidsamma lite vänligare röster. Alla är ute på vägen. Alla  kör sina maskiner förefaller det som. Får i alla fall tips av en att prova att använda nyckeln.

Jag börjar skratta, vilken nyckel?

Det här är ju rena farsen!

Jag hoppar till när jag skrattar och vips så börjar min maskint röra sig.

Snart hoppar jag fram i min maskin.

Ut på vägen, tar till vänster som någon berättat att man skulle göra.Men den personen visste tydligen inte vad som var vänster eller höger, för jag finner mig färdas MOT trafiken.

Med hjärtat i halsgropen hoppar jag fram på vägen som leder till vart det nu var, fast åt fel håll och ser en salig röra av maskiner några har kört i diket, och andra har fått en sådan fart på sina att de inte kan stanna dem. Några har övergivit sina, andra har blivit fråntagna sina, allt är ett kaos.

Från dessa har jag fått råd om hur min maskin ska köras?

Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta.