Dessa tankar syftar till två saker.
Dels att vårt språk blir tydligare, och att vi uttrycker oss noggrannare och har förståelse för att ord och uttryck kan behöva korrigeras för att det sagda ska återspegla Det Menade. Som ju är det väsentliga.
Dels testa om man kan diskutera ord som ”normalt” anses olämpliga, utan att detta leder till ovidkommande beskyllningar eller andra irrelevanta sidospår.

Hur lätt är det inte att missförstånd uppstår pga att folk lägger olika innebörd i det sagda och lyssnade ordet. Orden ”bara” resp ”enbart” är bra exempel. Mycket lika innebörd, men med nyansen att ”bara” kan vara nedvärderande. Om affekt kommer in i bilden kan det vara omöjligt att komma tillrätta med saken. Ännu värre är det om sådana missförstånd kommer i lite känsligare sammanhang. Och att vissa kan – men andra absolut inte kan – använda vissa ord riskfritt.

Några år på 70-talet bodde jag i Sörmland. Under en lunch på jobbet satt jag och en kollega och diskuterade husvagnar. Stora, långsamma, tråkiga, tyckte jag. För hans del var det ett utmärkt sätt att semestra på, då det underlättade hans besök hos släkt och vänner i Lappland. ”Jag är nämligen lapp förstår du.”

Lapp? Sa jag, Säger man inte same? Kvittar väl, sa han, men det anses ju mera politiskt korrekt. Men jag är lapp och kommer från Lappland, gillar den logiken och struntar i sådana löjliga ordval. Det heter ju inte Sameland! Folk är så kinkiga med ord nuförtiden, och det retar mig lite.

Så var vi tillbaka till husvagnarnas väl eller ve. Medan jag tittade lite extra på hans lätt rödaktiga ansiktsfärg och ansiktsform.

Jaha. Tänkte jag, varför har same ersatt lapp? Jag drog mig till minnes att Sydafrikas apartheidregim gått till motangrepp mot våra anklagelser om rasförtryck, genom att beskylla oss för övergrepp mot samer/lappar. Nonsens, tänkte jag då, men vet nu att det ligger något i det. Ändrade vi från lapp till same just då? Dök det upp något ofördelaktigt hos denna ursprungliga folkgrupp som man ville dölja genom att stryka lapp. För ordet same hade ju funnits hela tiden, men blev det enda accepterade för något decennium sedan. Vari bestod detta smutsiga? Vem stod för denna ändring? Och vad innebar ändringen. Jo – och detta känns viktigt – orden vi använder är inte bara beskrivande. Det finns nu i allt högre grad en aura av värderingar runt dem. Så nämner man lapp, tror nog många att man inkluderar det – för mig okända och ofördelaktiga – tankegods som gjort ordet mindre rumsrent. Det är som gjort för missförstånd, och förgiftar därmed vårt språk.

Handlar detta om rasism? Är det farligt att överhuvudtaget beröra ämnet? Retar jag upp folk genom att bara skriva ner dessa funderingar? Njae. Alla är ju lika mycket värda heter det. Så kom jag att tänka på mina första läseböcker i skolan. Där talades om negerpojken Sampo. Avbildad i höftskynke och en benknota genom näsan eller håret, vill jag minnas. Det var rätt sensationellt för en liten pojke på 7 år att se så starkt avvikande hudfärg. Detta var betydligt mer än vanlig solbränna och helt nytt, då TV inte fanns ännu. Strax därefter kom en cirkus till staden. Och jag fick se en livs levande n-g-r. Jag glodde så ögonen höll på att ramla ur. Men några värderingar fanns inte i sammanhanget. Det var bara spännande. Ordet neger var helt värdeneutralt. Det beskrev en människa med mörk ansiktsfärg. Punkt. Så småningom kom nigger, och då var det negativt! Inrymde värderingen att personen i fråga var sämre på något sätt. Här var det väl likheten mellan neger och nigger som gjorde bägge orden icke rumsrena.
Så har vi vita. Vem är vit i nyllet? Lik? Ingen levande människa i alla fall. Vit anses ju felaktigt vara ’utan färg’. Sanningen är den att vitt får man om man blandar regnbågens alla färger (lika). Och så betecknar man mörkhyade människor som färgade!!! Som en slags motsats! Att vara färgad är för mig detsamma som att vara målad. Målade människor kom in i min värld som krigsmålade indianer i barndomens matinéer. Skulle detta ord kunna anses vara värdeneutralt?! Jag vet att det är så, i folkmun, men det står ju mycket långt från vad man rimligen bör lägga i det. Jag har hört de som säger bruna. Det låter rätt bra, är i alla fall mycket bättre än vita. Och vi ”vita”: Vad har vi för ansiktsfärg? Beige-rosa? Eller? Men allt fler blir ju färgade, fast då av tatueringar.

Ordet rasism kom betydligt senare. Liksom rasist. Fast begreppet rashatare fanns när jag var liten. Dvs personer som hatar människor som tillhör en – får man förmoda – annan ras. Att vara rasist – om man bedömer ordet som andra ord – betyder väl att man har kunskap om raser. Som att en telegrafist kan telegrafera, osv. Nej – man avskyr dem också! Och ve den som inte har detta klart för sig! Det är som gjort för missförstånd, också.

Det verkar bara vara ord som har anknytning till människovarianter som kommer på tal? För nu fortsätter associationerna med Förintelsen. Dvs nazisternas ohyggliga angrepp på judar. Vem har myntat begreppet Förintelsen? Först hette det judeutrotning. Likvärdiga ord? Nej, Förintelsen (i bestämd form) anses nog ”sälja” bättre. Så folk inte glömmer detta fasansfulla. För att ordet ska vara adekvat borde väl åtminstone de flesta av de angripna verkligen ha blivit förintade. Eller rent av alla, men så är det ju inte. Så här kryddade nog ord-upphovsmannen med ironi: Nazisterna försökte, men kunde inte. Många var de, ohyggligt många, men i procent gissar jag att den faktiska storleksordningen handlar om trakten kring 10 % eller så. Vill man göra Förintelsen till ett begrepp, frikopplat från den faktiska innebörden? Varför? Det är ju så uppenbart fel!
Kanske ingår deras angrepp på zigenarna – eller romerna som det ska heta nu – i begreppet. Jag har ingen aning om hur många som nazisterna mördade ur denna grupp. Finns det något ord för allt dödande i samband med den s k kulturrevolutionen? Detta dödande saknar väl konkurrens i antal mordoffer.

Våra ord har i allmänhet inga definitioner. Det är sedvänja och samhällsutveckling som utvecklar språket. Orden är till för att beskriva saker värdeneutralt. Även om det som beskrivs är mycket affektladdat. Att det finns ett och annat som inbegriper värderingar är ju praktiskt, men värderingar ska uttryckas med nyanserade formuleringar, och inte med (ofta schablonbetonade) substantiv. Nyanseringen blir lidande. Något får mig att tro att engelska språket har en förkärlek för substantiv, och att detta har smittat av sig på vårt språk. Det är illa då det behövs en oöverskådlig mängd substantiv för att beskriva alla nyanser.
Fram för de nyanserade formuleringarna! Satsbyggnad alltså!

Här ett litet exempel på hur känsligt det kan vara. Eller inte vara:
Jag och en afrikansk vän (brun) till mig, väntar på att den lunchstängda butiken ska öppna. När så sker kommer en ännu brunare man ut ur butiken. I samma ögonblick ropas inifrån butiken: Mattias! Ta med dig (någonting) Också! Min brune vän reagerar blixtsnabbt, bryter in i samtalet och säger: till den mörkbrune: Du kan väl inte heta Mattias? Du kommer ju från samma kontinent som jag och heter väl Mohammed eller så? Då svarar Mattias helt lugnt. Nej, jag heter Mattias, för jag är adopterad. Jaha, så var det inget mer. Efteråt sa jag till min vän. Vad tog det åt dig? Tänk om jag (rosa i nyllet) hade gjort likadant! Du ja, sa han. Du hade väl åkt dit för rashets. Om du överlevt.

Ska vi inte slå ett slag för att blåsa bort förmenta värderingar i ursprungligen neutralt beskrivande ord. Språket blir kanske så känsligt att man inte törs använda det annars. Så var det väl förr. Innan ”fattigvård” blev ”socialvård”. Suck! Låt oss ägna oss åt socialvård, som väl borde betyda att vi ska umgås och vara trevliga mot varandra. Och vårda vår gemenskap.