Hon kan inte sova. Tomma ögon stirrar ut i mörkret. Hon ligger ensam i sin säng, kan fortfarande känna doften av honom på den tomma kudden bredvid. En tunn, söt, vibrerande doft, knappt förnimbar. Orden ligger tryckande kvar i luften. Och hon hatar honom, älskar honom.

Sorgen är så stor att inte ens tårarna vågar leta sig fram. Tre ord var allt hon lyckats pressa fram ur sin stelfrusna kropp efter det tal han framfört. ”- Du finns inte.” Isen i magen och smärtan i bröstet fick henne att tappa andan. Hon kände sig totalt tillintetgjord, som om hela hennes värld just krossats till ett fint pulver som spred sig med vinden. Allt hon ville ha, allt hon kämpat för var borta, på ett ögonblick rycktes allt undan. Hur ska hon nu orka möta världen utanför?

Hon har knappt talat sedan han gick, för inga ord räcker till för att förklara hur ont det gör. Hon vill bara vara tyst och krypa ner under täcket för evigt, ligga i hennes trygga lilla sfär tills det onda går över. Hon vet att det går över, eller i alla fall att hon kommer lära sig att leva med det. Men just nu känns det väldigt fjärran, tröstlöst.

Hon har knappt andats sedan han gick. Hennes lungor är allt för vana att andas in hans andetag. Nu måste hon tvinga ner den kalla, stinkande luften av omvärlden. Den som smakar av förruttnelse och hat. Inte alls som den varma och ljusa luft hon andats genom honom.

Ensamma hjärtat stirrar med rödgråtna ögon upp i taket ovanför henne. Hon vill att han ska se henne, som han gjorde förut. Hon vill att han ska läsa vad hon känner i sitt hjärta. Men hon vet att han är förlorad för henne, att han aldrig blir hennes igen. Hon kommer aldrig mer få se in i hans blå ögon och låta sig värmas av kärleken hon ser.

Hon vet att hon måste släppa taget, men hon vill inte. Hennes kärlek är så stark, så otämjd. Han betyder så mycket för henne. Hon vill glömma, hon vill gå vidare. Hon vill inte sakna honom så desperat mycket, sakna hans röst, hans doft, hans kropp. Allt påminner om honom. Ingenting är sig likt utan honom, ingenting är rätt.