Och min egoism
Tar tag i mig och
Styr mina handlingar
Och ångesten bygger
Ett bo i mig och
Lever för att stanna.

Trots att ångesten
Får mig att falla
Lite till så är du
Det enda som existerar
I mina tankar.

Men långt inom mig
Där mitt brustna hjärta
Än förtvivlat försöker
Repareras så vet jag
Att det är bäst om
Jag förlorar förståndet
Och börjar hata dig.




















´-;Även om det
Hade varit det
Mest korkade
Men endå det mest
Rimligaste jag någonsin,
Gjort.;-`