Jag kunde tänka mig att leva hela mitt liv utan kärlek.
Den där djupa, genomborrande känslan som upptar hela kroppen.
Den som ena stunden är för tung att bära,
Och som en annan gång ger dig vingar och gör dig stark.

Jag kunde vara utan den, för jag trodde inte att den kunde komma till mig.
Och det var ok.
Så kan väl verkligheten vara för vissa, tänkte jag.
Jag hade stilla och rationellt accepterat det.

Mitt liv har aldrig känts viktigt,
förmodligen för att ingen annan människa har varit särskilt viktig för mig.
Men allt det jag trodde jag aldrig skulle känna kom till mig när jag träffade dig.
Du gjorde mig mer levande, mer medveten om livet och mer rädd om det.
Allt kändes plötsligt mer viktigt, allt spelade roll.

Det gör det fortfarande!

Jag är tacksam för att jag kan bry mig,
för att du gör att jag vill vara en bättre människa,
för att jag fått vakna upp ur mitt känslovakuum.
För att jag får älska dig,
för att du älskar mig.

Jag känner tillförsikt tillsammans med dig.
Som att allt kommer ordna sig:
Jag
Du
Världen
Allt
Vi fixar det tillsammans.