Jag lever vidare.
Jag lever.
Vidare.

Bredare. Framåt.
Vidare vidare.
Vidgar och går vidare.

Samtidigt som jag har kvar alla känslostick.
Alla tårar och leenden, alla nervtrådstrassel och känslostormars skov.
Alla hjärtrotsilande vädjande hängivelserop.

Alla trevande händer och ändlösa omfamningar. Alla eviga regnkyssar.
Alla parfymdoftande kärleksbrev.
Alla nervösa fotskrapande fårjagchanspirrande bubblor.

Alla fingertoppshållande promenader och alla miljoner ord som sagts i tystnad och mörker för att modet har svikit.

Alla känslor som jag känt är kvar.
En sorg och en lycka och en styrka.
Ett värde. En vilja.

En upplevelse och en del utav mig och mitt liv som alltid kommer att ha samma värde föralltid.
Under den tiden, så var jag genuint där.
I den stunden så var vi allt för varandra.

Tiden går.
Vidare.

Men den stunden kommer föralltid att vara unik och fast i tidens nät.

Kapsulerad, surrad i en kokong.
I en millimeterstor glaspupill, där bor ett tillfälle då jorden hade kunnat falla bakom oss och bara att vi hade varandras ögon att hålla oss i, hade räckt.
Mera än väl.

Varje sådant tillfälle,
är en graverad spik utav guld, under barken på mitt träd. 100 slag i minuten, miljoner slag för att rota en enda spik.
Tillräckliga hjärtliga slag för ett eget liv.
Millimeter utav smärta per mikro, piko, nanometer, varje minsta del känns.

Älskande lättja,
kåda om en gyllene graverad syl.
Stammen blöder ohämmat med oflit om varje gyllene slag och nål.
Där minns och känner jag.

Där finner jag ibland mina tankar, strävande vilse ibland nitar, nålar och spikar under barken.
Vandrande likt röda trådar emellan knappnålarna på en klassisk anslagstavla, som taget ur en gammaldags polisutredning.

Minnen som dansar förstrött emellan alla kraftiga känslor och sprudlande ängar utav allt som har varit.

Ibland plockar jag små buketter utav den blomstern och njuter den söta doften.

Jag. Ångrar. Ingenting.

Ni är allt för mig.
Ni VAR allt för mig.
Precis som jag VAR allt för dig.

Känslan är densamma oavsett vem som tog beslutet.
På samma sätt som du är, där du är, idag.
Är jag.

Vidare vidare.
Älskande.

Mitt hjärta minns.
Vi finns.
Vi finns i allt jag gör.

Bara i olika utsträckning.

Jag har en dotter nu. Jag har en fästmö nu. Jag har ett nytt nu, nu. Nu.
Men jag har också någonstans i botten utav miljoner lager hud, några strån utav du.
Kvar.

Kärlek är så magiskt, så märkligt.