de har borrat tunnlar genom jorden
där står de och flämtar på måndagskvällarna

århundrade efter århundrade
förökar de sig
dödar varandra
utvidgar planlöst
civilisationen

de måste tvätta sina kroppar varje dag
luften i städerna de har byggt
gör dem smutsiga.

vi står på perrongen i vårkappor
och regnjackor
och våra liv är så lika varandra
och ändå skulle ingen vara beredd
att ge upp sitt eget.
När tåget kommer trängs vi för att få plats.

kanske kommer allt försvinna
allt jag ser kan vikas ihop och bli osynligt för mig.
vinterkappor och regnjackor
jag kommer att halka in i en springa i kulissen
löses upp i glesheten
mellan stjärnorna.

en klump biomateria låg i en skål
av ben och ögon
den kan tippa

jag står maktlös inför detta.
precis som att jag inte blev tillfrågad
om jag ville komma hit
kommer ingen att förvarna mig
när det är dags att vräkas ut

så jag klamrar mig fast
griper efter makt
i min lilla droppe
i den stora vattenmassan