Man jagade gärna den heliga anden.

Berguven var en hårding, gruvade sig inte, kände ingen fågelsolidaritet.

Bivråken var lössläppt, var ingen bofink, tyckte inte att ägg var livets mening.

Brushanen hade ett jävla humör. Och namnet fick honorna att brusa upp.

Domherren lade ägg – var varken herre eller transfågel.

Gransångaren och grönsångaren tävlade som skönsångare, vokaldueller från A till Ö.

Gravanden – om den nu alls fanns – flög över kyrkogården.

Gröngölingen hade ingen riktig hackspettskompetens.

Göken gav fan i sina barn, var själv uppvuxen i fosterfamilj med syskonmord.

Inte nog med all plast som flöt omkring – havssulorna var också där.

Havstruten var en slarvig jävel.

Kajorna samlades i flockar utanför Systembolaget.

Knipan var inte rolig att hamna i, vare sig för småfisk eller några andra.

Knölsvanen var en jävla översittare.

Korplaget var inte att lita på. Spelarna stal och var allmänt negativa, spred olycka omkring sig.

Kråkorna var kladdiga och otrevliga, när de kröp ut ur näsan.

Kungsfågeln pep något om att vända barr och gå vidare. Stor i orden, liten på jorden, tyckte republikankan.

Lappsparven blev hånad som politiskt inkorrekt – men visste inte hur man byter namn.

Lavskrikans liv var så meningslöst. Lavarna gav väl fan i vilket.

Näktergalenskapen pågick hela natten.

Varje gång korna greps av panik hade någon jävla nötskrika varit framme. Och på morgonen gol nötväckan.

Många pilgrimer nådde aldrig Santiago de Compostela. Någon förbannad falk hade tagit dem.

Det var jobbigt att göra affärer med prutgåsen.

Till slut fick man blockera alla samtal från ringduvan.

Inte fan hade roskarlen några blommor.

En del fågelfjantar ursäktade sig med ”jag råka’ bara…” Råkallt väder tålde de dåligt, höll sig i söder.

Sidensvansen – en operafjäskande strykfågel, tyckte gråsparven och proletärlan.

Den gamla skatan samlade på silverskedar. Men ingen ville veta av henne.

Skrattmåsen flamsade mest – och levde inte längre än andra fåglar.

Man skulle inte ha tagit med skräntärnan på bröllopet.

Skäggdoppingen var äcklig att se, när han satt och drack öl.

Spillkråkan sölade ständigt.

Snatteranden hade fått mobiltelefon.

Stjärtanden var inte godkänd i församlingen.

Stjärtmesen anklagades för osedlighet. Inte heller rödstjärten gick fri.

Strandskatan norpade åt sig grejer på beachen.

Strömstaren förespråkade vattenkraft – men var ironisk, drev med forsen.

Den svarta storken levererade de dödfödda.

Frun hade ingen svart hätta men fick ändå heta svarthätta, hävdade inte med hetta sin rätt.

Svärtan ville man gärna måla över.

Tornsvalan var en oäkting, hörde ej till familjen, tvingades byta namn.

Varfågeln hackade i såren och häckade i snåren.

Viggen betalade aldrig sina skulder.

Vråkarna ställde till bråk i sina vrålåk.

Örnen hade inget samvete och behövde ingen huvudkudde. Kött var örngott. De små veganerna fick gömma sig i hörnen. Men också i hörnen fanns örnen.