poesin
är språkets tvättmaskin

tvättar bort
allt av en annan sort

än det som är bäst
det som uttrycker mest

utkristalliserar,
förtätar som en stjärnklar

natt, då man kan se
det som har kvalitet

som stjärnor och måne
man tittar som en fåne,

man gapar förbluffad
när man blir träffad

av genialitet,
av musikalitet

av insikter som känns glasklara,
helt uppenbara, självklara

när man ser dem
men det gäller att vara den –

den som kan vässa språket,
göra det bästa åket,

framkalla en särskild
slags tanke- eller känslobild

och det kräver klarsynthet,
en viss typ av klipskhet

och framförallt känslighet –
och då kanske man kan kalla sig poet?