På spårvagnen ett grabbgäng, välklädda, ohängda, käftslängda
flabbande grabbar byggande trygghet i gemensam gemenhet
snackade belackade gamla gubbar de mött, flabb flabb hö hö
han var SÅ rynkig, alldeles kal! Och en SÅN näsa (gör en stor krokig gest med handen) flabb flabb grabbigt flabb glada hånflabb, olika gamlingar de mött nånstans nångång höhöhö, skrynklig i HELA ansiktet - SÅHÄÄR!
Och så plötsligt från sätet på andra sidan mittgången hörs en röst, en gammal rynkig gubbe har vänt sig mot grabbarna, stör dem i bygget, i grundlösa bottenlösa hånet
Säger
Jag blir så glad när jag ser er, grabbar!
De glada hånandet stannar upp (vanu, en gubbe till, bara för bra!)
Jo jag blir glad, och vet ni varför?
Idel förvirring, vad vill han vad säger han, vad är det här nu då!
Jag blir så glad när jag ser er, säger denne skrynklige och mycket gamle man
För ni har inte en SÅN DÄR! Böjer sig krokryggigt över sin ena hand som han håller framför sig med uppåtvänd handflata
Grabbarnas dåligt förträngda flabbfulla blickar var inget den gamle såg, hörde dåligt gjorde han också. Det kan vara så bra ibland.


-