vi som var unga före Tjernobyl
när det som var cool var jazz på vinyl

vi läste böcker, vi bildade band
då kände vi oss inte ännu som sälar på land

vi trodde på en framtid, vi var visionärer
det finaste vi kunde tänka oss var att bli konstnärer

men drömmarna fastnade på nåt sätt i halsen
när den oundvikliga ändstationen alltid tycks vara dekadensen

nu har vi fler och fler kanaler med underhållning
men bara mindre och mindre som ger nån behållning

och här sitter vi och mest har tråkigt och lider
medan dagen, ja livet, från oss sakta skrider